Idag tänkte jag ta tillfället i akt och störa mig (kanske ingen större skillnad från de tidigare dagarna i mitt liv) Jag undrar varför folk gifter sig, är det för att några år senare skilja sig? Men för att äktenskapet ska ha gett någonting så skaffar man ett eller två barn? Det verkar vara det folk ägnar sitt vuxna liv åt, springa runt och leta efter någon som förhoppningsvis kan duga att kalla fästman i några år. När han är funnen flödar kärleken ett tag och när den börjar slockna verkar de vuxna få den otroligt brilijanta idén att skaffa barn. Ska vi få lida bara för att föräldrarna inte kom på något bättre att göra? När vi blivit stora nog då verkar de tycka att de gjort sitt jobb som föräldrar, och då blir det dax för skilsmässa.
Barnen ska sedan få packa sina väskor varannan vecka för att sen nästan bokstavligen kastas mellan två så kallade hem, är det rättvist? Borde det inte vara mer rättvist att föräldrarna, dem som ställt till det få skiten. Borde inte dom få packa sakerna och leva som en gående resväska. Låt barnen bo kvar i det dom kallar hem, låt dom ha kvar sin trygghet, och låt deras saker ligga där dom ligger. Sen får föräldrarna bo varannan vecka hemma och den andra veckan i deras "egna skit"
Lovar man inte att älska varandra i nöd och lust, eller är det någonting man säger bara för att det ska låta bra? Jag börjar faktiskt fundera. Självklart förstår jag att är man inte lycklig ihop, vill man kanske inte bo ihop. Men kom igen, jag är också trött på mina föräldrar stor del av tiden men det ger inte mig rätten att dra.
Visa lite kämparglöd, bara för att ni är födda tidigare och börjar bli gammla kan den väl inte vara helt borttappad?

Vad folk än gör, hur folket än gör det på så verkar det alltid finnas någon som ska prata om det. Har folk inget bättre för sig,ni har inget annat att fylla era dagar med eller? Endel verkar tro att dom precis vad som försigår inom mina fyra väggar,har ni varit här medans jag varit borta undrar jag då.
Det verkar vara väldigt lätt att prata,men när historien ska få sin författare då är det värre. Det finns troligen någon som vill höra dina fina historier,tryck boken och den blir säkert en bästsäljare.
Men sen är det väl så att man inte ska dra alla över en kant, en del fantasifulla historier har ofta en gnutta sanning i sig och jag tackar för att få höra den.
Saker som ofta berör två,ska låtas beröra en hel stad.

Idag är jag en tråkig människa. Jag är opåhittig och lat, hoppas ni har lite överseende med det. Jag måste ha varit sjukt trött imorse, för att väckarklockan ringde 8.30 var någonting jag inte hörde. Så jag sov,och jag sov och så sov jag lite till. Sen fick jag höra en jobbig historia. Ibland behöver man kanske inte säga så mycket, det kan räcker med att man bara finns där vid sidan om.
Sen har jag träffat bebisen som tar alla pris,hon är helt klart bäst. Igår fyllde Ebba 1år och blev en stor tjej,grattis till henne. Vi dansade så mycket att hon blev illamående, och så hände det ena efter det andra. Men jag är ju trots allt tant hulda, och ni hör ju på bara namnet att jag är sjukt kunnig när det gäller barn så det var ju nemas problemas.

Eftersom jag är så himla bra och kreativ så gjorde jag en dikt till my Carolina. Läs och njut

Jag tror att det var tack vara den här händelsen jag blev två meter längre,ett huvud klokare och flera kilon starkare. Jag lät det gå runt mig den här gången,istället för igenom mig. Det känns lättare,man känner sig mindre träffad. Är det inte så att om det går runt mig,så hörs det inte lika bra,det fastnar inte lika lätt,det lämnar därför inte lika stora spår och man har lättare att gå därifrån? Nog om det

Idag tillbringade jag dagens första halva i sängen,vilket alltid är det bästa. Andra halvan av dagen tillbringar jag nere i tvättstugan. Jag förstår om det är svårt att tro,men det är faktiskt sant. Mina unga dagar är förbi,jag har lärt mig att tvätta. Om man kan dela in dagen i fler halvor så tänker jag tillbringa den sista halvan tillsammans med min kära mor. Vi ska hyra en film,ligga i soffan och bara slappa.

Jag ska springa ner i tvättstugan nu,och medans jag hänger mina kläder ska jag fundera på om det finns någonting som stör mig så mycket att det får plats på en hel sida här. Jag ska tänka så det knakar..

Jag tänker inte lägga min ribba lika lågt,jag är ju trots allt äldre och ska därför bete mig. Din blogg var intressant,skriven enbart för att träffa. Självklart ska du ha stora gratulationer,du åstakommer ju mästerverk.  

Vi har alla varit där,alla varit små. Jag förstår om ni är vilsna,jag har ett överseende för det..

Min kropp är trött,men den har inte tid att vila för jag ska ut och gå. Jag ska andas ut det dåliga inom mig och andas in ny och frisk luft. Sen ska jag tillbringa timtal i min soffa för imorgon börjar skolan, imorgon börjar ångesten.
Jag måste bara säga en sak som jag låg och tänkte på igår innan jag skulle sova,tänk ifall livet skulle vara som Jeopardy. Någon hade alla svaren,det ända man behövde göra var att formulera en fråga så att man fick ett svar som passade. Då skulle man kanske alltid bli nöjd,och alltid få dom svar man ville ha.

För er som undrar hur man kan tillbringa en söndags kväll så kan jag bara säga, SE HÖSTLEGENDER. Jag har sett den tre gånger sen i torsdags,men nemas problemas jag ser den gärna igen för det är den bästa filmen jag sett. I love love love it.
Jag tänker tillbringa min söndag tillsammans med någon kär,titta på Wallander och käka godis. Bättre blir det inte.

Även en blogg förtjänar en chans,hur lite jag än tror att jag kommer kunna hålla den levande och intressant.


En tanke slog mig att det nog är så att vi alla föds som vita blanka papper, orörda och olärda. Genom våra år samlar vi på oss stora som så fläckar,och det beror nog på vad vi sett,vad vi hört,vilka val vi stått inför och även de misstag man gjort. Men är det någon som bestämmer om de här fläckarna förstör oss? Eller kan det inte vara så att tack vare att de finns där blir vi den vi är?
Det är nog så att vi inte länge är ett vitt blank papper, utan ett papper med olika många och olika stora fläckar. Är det inte så att vi måste acceptera dem,även om de inte är perfekt runda eller perfekt fyrkantiga?
Jag tror inte att en jakt efter ett vitt blankt papper är en jakt på lycka utan en jakt utan slut. Den dagen man finner sitt papper är det upp till var och en att se, se att det man funnit är ett papper med fläckar, och inte bara en massa fläckar. Det jag vill säga med enklare ord är nog att vi alla har brister och fel,vi bär alla på fläckar och ingen kan säga till mig att det är fel på dem.