Jag står och trampar på samma ställe hela tiden. Livrädd för att ta ett steg ut i vuxenvärlden med lika vättskrämt över att vara kvar i det gamla.
Feg som jag är så gillar jag livet bakom mina trygga väggar,samtidigt som jag allt eftersom inser att mina vägger faller sakta men säkert. Bakom visar sig en värld som är nästintill främmande för mig,ett liv där allt handlar om att bli stor och till slut ligger man död! Kul att sukta efter det(?)
Jag tyckte att jag på ett eller annat sätt hade det så bra där i skolbänken,man hade i unga dar sin bästa vän och läxor varannan dag. På den tiden var det kanske inte så poppis och skulle väl heller aldrig få bli under min skoltid,men ropa hej för att det var en bra trygg känsla att ha med sig.
Att sitta här som en surmutta får knappast gamla goda dagar att komma tillbaka,och hade det nu varit möjligt hade jag gjort det precis som första gången. För här sitter jag idag,formad av mina dagar. Om några år är jag gammal och rynkig,och har ännu flera dagar på nacken.
Då ska jag minsann kunna dra rövarhistorier för barnbarnen om vilka fydundrandes äventyr jag hade som ung snygging.