Även en blogg förtjänar en chans,hur lite jag än tror att jag kommer kunna hålla den levande och intressant.


En tanke slog mig att det nog är så att vi alla föds som vita blanka papper, orörda och olärda. Genom våra år samlar vi på oss stora som så fläckar,och det beror nog på vad vi sett,vad vi hört,vilka val vi stått inför och även de misstag man gjort. Men är det någon som bestämmer om de här fläckarna förstör oss? Eller kan det inte vara så att tack vare att de finns där blir vi den vi är?
Det är nog så att vi inte länge är ett vitt blank papper, utan ett papper med olika många och olika stora fläckar. Är det inte så att vi måste acceptera dem,även om de inte är perfekt runda eller perfekt fyrkantiga?
Jag tror inte att en jakt efter ett vitt blankt papper är en jakt på lycka utan en jakt utan slut. Den dagen man finner sitt papper är det upp till var och en att se, se att det man funnit är ett papper med fläckar, och inte bara en massa fläckar. Det jag vill säga med enklare ord är nog att vi alla har brister och fel,vi bär alla på fläckar och ingen kan säga till mig att det är fel på dem.